"fortfarande så underbar ironi att arbetsförmedlingen ligger granne med radion..."

I'm back in Båstad... but it feels like I never really left it...

När jag var på väg till Båstad i måndags så var det med blandade känslor. Lite obehag och lite nostalgi.
Det enda jag tänkte på va hur konstigt det skulle kännas att se mitt gamla hus, gå över Lyckantorget, återkomma till radiolokalerna, gå in på ICA, äta på Abbes osv. Men något som var ännu konstigare, när jag väl kom dit, det var att det inte ens kändes konstigt. Det kändes precis som att jag aldrig lämnat byn över huvud taget. Som att det var i går vi satt och tjattrade i köket på radion, i går vi var inne och busade på ICA, beställde maten på Abbes, gick Agardhsgatan, var nere på stranden... Det är ju både underbart och hemskt allt det här. För det här innebär förmodligen att Båstad mentalt aldrig kommer lämna en. Man kommer alltid vara en del av den här jävla byn. Även om jag kommer hit om fem år kommer allt kännas som igår. Fan.

Over and out.