"än så länge glada..."

Skräcknatten.

Måste bara få berätta om skärckfärden hem från Båstad i natt. Höll ju på att gå riktigt illa för mig och min kära vän som satt vid ratten.
Dimman låg tät över E6:an på andra sidan åsen, man såg knappt handen framför sig. Jag vet att det är världens sämsta metafor, men det var verkligen så. Vi fick ligga i typ 80 för man såg verkligen ingenting! Vi satt och snackade lugnt och sansat och var båda väldigt trötta. Plötsligt händer det som inte får hända. Och allt som händer händer typ på en sekund. Jag hör det dånade ljudet som hörs när man kör på den där markering till höger. Jag kollar upp och inser att det inte är väg, utan det där stålstaketet som jag ser framför mig. Som tur är reagerar även föraren på detta i sista sekunden. Och igen, sista sekunden är bokstavligt talat. Paniken sprider sig medans han försöker få rätt styr på bilen igen. Tillslut är faran över och vi båda tittar på varandra och undrar vad som nyss hänt. "Är du okej?" frågar han. Jo då jag mår bara bra, men han ser ut att må värre. Jag känner att jag måste få honom lugn, för i det här läget inser inte jag vad som hänt. Vad som hände var att pga den tjocka dimman uppfattar han inte kurvan helt enkelt. Förklarar för honom att det inte är någon fara, allt gick bra. "Andas". Han är lite chockad, men vi fortsätter hela vägen hem ändå... vi kommer hem, säger hej då och inser vilken tur vi har att vi faktiskt kom hem. För när vi tänker efter så var det typ väldigt, väldigt nära att vi inte gjorde det....
Det sjuka är allting runt omkring. Jag som tror på ödet tycker det är riktigt sjukt. Det var meningen att det här skulle hända. Claes sista hälsning innan vi gick till bilen "kör nu inte och krocka på väg till Helsingborg"... Hans pappa som ringer och kollar läget och uppmanar en gång för mycket att han ska ta det försiktigt. Vi sitter och snackar om hur löjliga hans föräldrar är som oroar sig så mycket för att han ska krocka. Sitter och diskuterar det där svåra ordet som jag inte förstod som hade med det hela att göra. Självuppfylld profetia... Det gick iaf ut på att hans föräldrar tror så mycket på att han sa krocka så tillslut kommer det hända... Jo tack, det var tillräckligt nära...
Leksaken sen då. Jo, tack vare en löjlig leksak från Mc Donalds slapp jag slå huvudet i fönsterrutan. Vi stannade på Donken i Ängelholm. Såg att dom sålde leksaker för 5 kr. Om man gav 5 spänn till ronald mcdonald sjukhuset fick man ta en leksak. Jag övertalade så klart min vän att köpa en sådan till mig :D
När olyckan nästan inträffade satt jag och lekte med den där leksaken på ett visst sätt. Svårt att förklara... Men leksaken och min hand slogs in i rutan så att mit huvud hamnade på handen istället. Leksaken räddade mig från att slå i huvudet! Ödet sa till oss att köpa leksaken. Jag bara vet det.

Nu ska jag försöka smälta alla händelser och få den där sekunden ur huvudet. Den sitter etsad.

God Jul.