"Jag kommer alltid att sakna dig kissekatt..."

Kompisar kommer och går.

Jag har haft en kompis som funnits vid min sida i vått och torrt. Kompisen som finns där så fort man är ledsen och behöver någon att krama, mysa med eller bara klappa lite på. Att denna vän bara var i min närvaro gjorde mig trygg och lugn, man kände sig inte ensam liksom. Vännen behövde inte prata med mig eller röra vid mig eller ens titta på mig, bara utstråla sin närvaro. Det kändes ändå mycket tryggare att vara ensam tillsamans med min vän utan att vi egentligen umgicks. Ibland låg kompisen dock i min famn och myste, ibland i mitt knä och sov, ibland var vi tillsamans hela natten. Var jag ledsen kunde vi kramas och jag fick gråta på min väns mjuka päls. Jag kunde berätta vad som hänt, varför jag var ledsen eller varför jag var arg utan att min kompis dömde mig eller sa att jag var knäpp. Hon bara lyssnade och tröstade genom att slicka mina tårar och spinna högljutt... I 15 långa år har jag haft min vän vid min sida. Sen jag var 7 år gamal har hon förgyllt mina dagar och sett till att jag inte känt mig ensam... 15 års vänskap eller 1... i vilket fall så går det otroligt fort när vänskapen försvinner. I det här fallet visste jag iofs att det värsta fanns att vänta... det hade varit knarrigt ett tag. In och ut på sjukhuset i några veckors tid... flertalet operationer... men inget hjälpte, inget blev bättre... hon var för sjuk... det var försent att rädda. Min vän försvann därför i fredags. Det är alltid svårt att förlora en vän... speciellt när man förlorar dom till andra sidan och vet att dom aldrig kan komma tillbaka... Det är bara att ge upp. God natt Smulan. Sov gott.


Over and out.